En av mina favoritvissångare är Gerhard Schöne.
Jag kommer inte ihåg när jag sett honom live för första gången, men hans musik är bunden till mitt liv på ett speciellt sätt. Det var troligen hans barnvisor om Jule som aldrig tvättar sig, snorkråkan och Lucio och hans bil som jag hörde först. Visorna sjöng vi på dagis och hemma med mamma. Jag inbillar mig faktiskt att vi också åkte på en barnkonsert till Anhaltisches Theater i Dessau. Fast det kan också har varit i grundskolan. Senare som tonåring upptäckte jag Schöne igen. Den här gången hans lite mer poetiska sånger för vuxna. Hans melodier är underbara, oftast med gitarren som ackompanjemang. Texterna återspeglar en betydelsen av kärlek, medmänsklighet, värme och empati. Han berättar om människornas liv, om farmorn som vill vara ung igen och gunga på lekplatsen, om ungkarlen som inte passar in i sällskapet pga sin hårfärg.
Schöne skrev en låt efter han hört Astrid Lindgrens tal när hon fick fredspriset av den Tyska Bokhandeln 1978. Låten handlar om en mor som har en liten son. En dag har sonen varit busig och mamman tycker att han förtjänar stryk. Hon säger till honom att gå ut och letar efter en gren som hon kan slå honom med. Sonen lyder och går ut. Det tar lång tid innan han kommer tillbaks. När mamman frågar honom var han varit, berättar han att han sökt jättelång tid men kunde inte hitta någonting. Slutligen tog han en sten, som han tagit med. Sonen säger till mamman att hon kunde kasta stenen efter honom, istället för ge honom stryk. Och när han står där med stenen i sin lilla hand, förstår mamman plötsligt hur elak och hemsk hon varit med sin älskade son. Parabeln är lika fina i båda versioner tycker och visar hur viktigt det är att leva utan våld.
Själv hade jag lyssnat på hans musik på länge. Men i somras var min mamma på en av hans konserter. Först tillsammans med hennes kusins familj på barnkonserten och senare på kvällen på hans konsert för vuxna. Sedan dess spelas hans skivor väldigt ofta hemma hos oss och jag har också hittat min kärlek till hans musik igen. Nästa gång jag åker hem ska jag tar med mina gamla cd-skivor till Leipzig.
Även om kvalitén inte är den bästa, här kommer en liten smakprov.
Jag kommer inte ihåg när jag sett honom live för första gången, men hans musik är bunden till mitt liv på ett speciellt sätt. Det var troligen hans barnvisor om Jule som aldrig tvättar sig, snorkråkan och Lucio och hans bil som jag hörde först. Visorna sjöng vi på dagis och hemma med mamma. Jag inbillar mig faktiskt att vi också åkte på en barnkonsert till Anhaltisches Theater i Dessau. Fast det kan också har varit i grundskolan. Senare som tonåring upptäckte jag Schöne igen. Den här gången hans lite mer poetiska sånger för vuxna. Hans melodier är underbara, oftast med gitarren som ackompanjemang. Texterna återspeglar en betydelsen av kärlek, medmänsklighet, värme och empati. Han berättar om människornas liv, om farmorn som vill vara ung igen och gunga på lekplatsen, om ungkarlen som inte passar in i sällskapet pga sin hårfärg.
Schöne skrev en låt efter han hört Astrid Lindgrens tal när hon fick fredspriset av den Tyska Bokhandeln 1978. Låten handlar om en mor som har en liten son. En dag har sonen varit busig och mamman tycker att han förtjänar stryk. Hon säger till honom att gå ut och letar efter en gren som hon kan slå honom med. Sonen lyder och går ut. Det tar lång tid innan han kommer tillbaks. När mamman frågar honom var han varit, berättar han att han sökt jättelång tid men kunde inte hitta någonting. Slutligen tog han en sten, som han tagit med. Sonen säger till mamman att hon kunde kasta stenen efter honom, istället för ge honom stryk. Och när han står där med stenen i sin lilla hand, förstår mamman plötsligt hur elak och hemsk hon varit med sin älskade son. Parabeln är lika fina i båda versioner tycker och visar hur viktigt det är att leva utan våld.
Själv hade jag lyssnat på hans musik på länge. Men i somras var min mamma på en av hans konserter. Först tillsammans med hennes kusins familj på barnkonserten och senare på kvällen på hans konsert för vuxna. Sedan dess spelas hans skivor väldigt ofta hemma hos oss och jag har också hittat min kärlek till hans musik igen. Nästa gång jag åker hem ska jag tar med mina gamla cd-skivor till Leipzig.
Även om kvalitén inte är den bästa, här kommer en liten smakprov.
Gerhard Schöne live i Dresden
3 kommentarer:
Ah, Gerhard Schöne! Ich habe zwei Schallplatten, die meine Kinder in- und auswendig konnten. Und nun werde ich zusehen, dass auch mein Enkelsohn nicht ohne diese Lieder aufwächst.
"Ein Popel, ein Popel - ein Popel olala!"
:-)
Ja, das Popellied musst du mit ihm singen! :)
Schöne hat jetzt auch ein Kinderbuch veröffentlicht. Vielleicht ist das später mal ein schönes Geschenk.
Das scheint ein lustiges Buch zu sein! Der Papa schreibt Geschichten zu den Bildern seines Sohnes... Herrlich!
Skicka en kommentar