Modersmålsdagen

Idag är den internationella modersmålsdagen som instiftades av FN för att främja kulturell och språklig mångfald året 1999.

I hela världen talas idag över 6000 språk men mer än hälften är faktiskt utrotningshotade. Minnesdagen ska uppmärksammas på dessa språkens öde. Med språket försvinner nämligen också minnen, traditioner, värderingar, känslor - ja, en hel kultur!

Enligt FNs lista är följande språk extremt hotade i Sverige: pitesamiska, umesamiska, sydsamiska och lulesamiska. Dessutom finns det älvdalska och gotländska med på listan men som inte är i en sådan direkt fara enligt FN. Frågan i denna sammanhang är ju bara de politiska åtgärder som görs här i Sverige. Samiskan är sedan 9 års tillbaka ett officiellt minoritetsspråk i Sverige och har därför speciella privilegier. Debatten om älvdalskan status däremot pågår fortfarande. Vi får nog se hur språkens situation i Sverige fortsätter i framtiden.

Här hittar ni i alla fall den interaktiva kartan av alla hotade språk i världen.

Estniska öden

Sedan januari läser jag en kurs på universitet som heter "Estlandskunskap". Under de senaste månaderna har jag nämligen märkt hur lite jag egentligen vet om de baltiska länderna. Ganska pinsamt tycker jag för att den tyska och den baltiska historien är ju tätt förknippade med varandra. Nu läser jag alltså en kurs där jag ska lära mig mer om Estlands historia, geografi, samhällsförhållanden och kultur. Dessutom ska vi läsa tre olika skönlitterära verk - i översättning förstås.




Den första boken var "Leo: ett estniskt öde" av Maarja Talgre. I boken berättar hon om sin far Leo Talgre som dog som ung soldat under andra världskriget. Med hjälp av fotografier, tidningsklipp, brev och andra dokument får vi följa dotterns sökning efter sitt ursprung och sin familjehistoria. I centrum av denna sökning står förstås Leo, hennes far, som trots att hon fick aldrig möta honom alltid var ständigt närvarande i hennes och familjens liv.

I början av boken träffar vi Maarja, då som åttaåring och hennes familj. Familjen hade lyckats fly till Sverige från det krigsdrabbade Estland under dramatiska omständigheter i september 1944. Fadern Leo stannade i Estland för att kämpa för landets självständighet. Nu längtar lilla Maarja efter att hennes far ska komma till henne. Men med åren blir det mer och mer tydligt att hon aldrig kommer kunna träffa sin far personligen. Han blev ett av de många estniska offren som mördades av den sovjetiska armén. För hans dotter Maarja som föddes i frihet börjar en resa till familjens förflutna. Hon vill veta vem som är mannen på fotona som alla i familjen saknar så mycket. Hon vill veta mer om familjens hemland som trots att hon talar estniska hemma är fullständigt okänt för henne.

Ett öde som säkerligen delats av många estniska familjer som flydde till Sverige under andra världskriget. Mellan 1940 och 1945 kom det omkring 25000 ester över Östersjön till Sverige. Landet blev det kulturella centret för många estniska exilförfattare. Litteraturproduktion på estniska var enormt. Tyvärr översatts bara en liten del till svenska. En orsak till varför den rika estniska litteraturen förblev mest okänd för majoritetssamhället. Situationen har dock förändrats så småningom. En del publicerar nu också på svenska så som Maarja Talgre. Hon kallar estniskan för sitt 'inre språk'. För henne förknipas estniska med för många smärtsamma minnen från landet som var en del av hennes liv men som hon ändå inte fick möta tills hon var vuxen. Hennes böcker publiceras först på svenska, hennes 'yttre språk' som hon även kalla för sitt överlevnadens språk. Översättningen görs sedan av en mer eller mindre främmande person. Kanske behövs denna neutralitet för att lyckas med det inre språket.

Februarisol

Efter många gråa dagar, både inne och ute, överraskade den första februarimorgonen oss med soligt väder.

(Bilder av Per Boström)