God Jul och gott nytt år!
Frohe Weihnachten und einen guten Rutsch ins neue Jahr!

Sheriffi

Det var tyst här ganska länge på grund av alla tragedier i år. Vi behövde alla lite mer lugn och ro. Det är svårt att fortsätta på det vanliga sättet, att bara lyfta huvudet och fortsätta gå. Det är svårt att motivera sig till någonting. Just nu spenderar jag dagarna att skriva ansökningar och klara av alla avslag som kommer in. Det år svårt att svälja att man inte ens anses vara kvalificerad att läsa sagor för barn. Men det gäller väl att skaka av sig allt det där.

Egentligen ville jag inte bara gnälla men tippsa om en ny tvåspråkig kulturtidskrift vid namnet "Sheriffi". Den bevakar ny finsk, sverigefinsk och finlandssvensk kultur och utkommer fyra gånger per år. Det kommer också finnas en nättidning fr.o.m. den 25 september.


Lite ur första numrets innehåll: Det första numret behandlar bl.a. hur finskheten inspirerat artister som Frida Hyvönen, Markus Krunegård, Amir Chamdin, Anna Järvinen, Kristian Anttila och Anna Maria Espinosa. Premiären innehåller också intervjuer med författarna Kjell Westö Miika Nousiainen och Monika Fagerholm. Modekorrespondenten Paola Suhonen kåserar om sitt studieliv i New York och gästkolumnisten Zach O'Yeah dryftar språk och identitet. Sheriffi gör även ett besök hos modernisten Vuokko Eskolin-Nurmesniemi på Brändö i Helsingfors.

För alla som bor i västra Sverige eller tänker besöka bokmässan i Göteborg: Sheriffi har en egen monter (C01: 27) nära den stora Finlandsmontern.

Livslinje

En av mina tyska favorittrubadurer, Gerhard Schöne sjunger om så här om livet:

Alles muss klein beginnen,
lass etwas Zeit verrinnen.
Es muss nur Kraft gewinnen,
und endlich ist es groß.

I mars fick jag några frön från min mormor. Efter månaders av ompysslingen först på fönsterbänken och sedan på balkongen kom i förrgår den första blomman. Det är så fint att se hur denna växten klättrar upp mot himlen för att hitta de få solstrålen som hittar sin väg genom det tjocka molntäcket här i Uppsala. Jag önskade bara min mormor kunde dela glädjen om blomman med mig. Men det är bara en önskan. Hon gick bort i fredags. Inte ens blommorna var en tröst för henne efter morfars död i mars. Jag har blommorna kvar på balkongen som påminner mig om henne och ger kraft i denna svåra stund.



Einer meiner Lieblingsliedermacher erinnert einen mit seinem Lied, dass alles klein anfängt und Zeit zum Wachsen braucht. Im März bekam ich von meiner Oma eine kleine Tüte mit Blumensamen. Nach Monaten des Pflegens entdeckte ich vorgestern die erste kleine Blüte. Für mich ist es fast ein Wunder zu sehen, wie aus einem so kleinen Samenkorn eine so wunderschöne Blume wachsen kann. Leider kann meine Oma dieses Wunder nicht mehr mit mir erleben! Am Freitag letzte Woche ist sie gestorben. Nicht mal die Blumen konnten sie nach dem Tod von meinem Opa trösten. Ich habe aber das Blumenwunder auf meinem Balkon und das gibt mir Kraft in dieser schweren Zeit.

Memories

Manchmal muss man einfach nur ein bestimmtes Lied hören und schon gehts einem besser.

Ibland räcker det med en viss låt och man mår genast bättre.

Bücherrunde

Böcker (mars, april 2009):

- Peeter Sauter: "De lata barnens bok"
- Helga Nõu: "Ode till en skjuten räv"
- Tove Jansson: "Sommarboken"
- Vladimir Beekman: "Nattflygaren"

1. Mai 2009

Die Kinder schreien »Vivat hoch!«

In die blaue Luft hinein;

Den Frühling setzen sie auf den Thron,

Der soll ihr König sein.

Die Kinder haben die Veilchen gepflückt,

All, all, die da blühten am Mühlengraben.

Der Lenz ist da; sie wollen ihn fest

In ihren kleinen Fäusten haben.

(Theodor Storm)

Första maj vid Mälaren. Barnen badar och trotsar kylen. Segelbåtar glider majestetiskt på vågorna. Lugn och solig var denna dag. Jag hoppas månaden fortsätter på samma sätt.



Maifeiertag am Mälarensee. Einige Kinder stürzen sich bereits in die Fluten. Einige Segelboote gleiten majestätisch über die Wellen. Ruhig und sonnig begann unser Mai. Ich hoffe, es geht weiter so.

Valborg 2009

Våren är här och jag finns fortfarande. Jag njuter av solen och blommorna och sorgen blir mindre för varje dag. Tyngden på själen blir lättare och leendet är tillbaka. Med detta följer också kraften för skrivandet.

Igår var det dags för Valborg igen. Staden hade ju redan invaderats av tusentals människor i början av veckan men igår kulminerade firandet förstås.

Såhär såg vår dag ut. Mycket traditionellt men ändå utan det studentikosa supandet.

Klockan 10 strömmer nog hela staden mot Fyrisån där Forsränningen börjar snart. Vid första fallet finns det ingen plats kvar. Därför fortsätter vi till Haglunds bron där vi fick riktigt bra platser trots att vi var lite sen ute.



Såhär kan det gå till vid Forsränningen. Viking Line angreps av Studenthälsan och 3 andra flottar. Totalt var det nog över 50 stycken men alla överlevde nog inte det första fallet lite längre ned.

Sedan var det dags för sillunchen. Fast inte på någon av nationerna men på vår balkong.



Efter lite pausandet var det dags för mösspåtagning vid Carolina Rediviva. Jag själv har ju ingen studentmössa men det är roligt att se så många människor där uppe på min älskade Carolinabacke.

Vidare till Universitetshuset. Klockan 15.15 ger Orphei Drängar konsert i universitetes aula. Inne finns inga platser kvar men det är lika fint utanför.



På kvällen tar vi cyklarna ut till Gamla Uppsala. Vid Kungshögarna tänds majbrasan, kören sjunger, fyrverkeri och en bra stämming.

Januari och feruari 2009

Lyxläsning (januari och februari 2009)

- Liza Marklund "Den röda vargen"
- Liza Marklund "En plats i solen"
- Maarja Talgre "Leo - ett estniskt öde"
- Maarja Talgre "Leos dotter"
- Jaan Kross "Kejsarens galning"

Memento

Vor meinem eigenen Tod ist mir nicht bang,
nur vor dem Tode derer, die mir nah sind.
Wie soll ich leben, wenn sie nicht mehr da sind?

Allein im Nebel tast ich todentlang
und lass mich willig in das Dunkel treiben.
Das Gehen schmerzt nicht halb so wie das Bleiben.

Der weiß es wohl, dem Gleiches widerfuhr -
und die es trugen, mögen mir vergeben.
Bedenkt: Den eignen Tod, den stirbt man nur;
doch mit dem Tod der anderen muss man leben.

(Mascha Kaléko, ur: "Verse für Zeitgenossen", Rowohlt-Verlag: ¹⁹ 2004)

Min morfar lämnade oss igår kväll. Jag är mycket tacksam och glad över att ha haft honom vid min sida i 26 år och jag är så otroligt stolt över honom att han inte förlorade sin humor och värdighet trots den eländiga sjukdomen som tvingade honom på knä till slut.

Modersmålsdagen

Idag är den internationella modersmålsdagen som instiftades av FN för att främja kulturell och språklig mångfald året 1999.

I hela världen talas idag över 6000 språk men mer än hälften är faktiskt utrotningshotade. Minnesdagen ska uppmärksammas på dessa språkens öde. Med språket försvinner nämligen också minnen, traditioner, värderingar, känslor - ja, en hel kultur!

Enligt FNs lista är följande språk extremt hotade i Sverige: pitesamiska, umesamiska, sydsamiska och lulesamiska. Dessutom finns det älvdalska och gotländska med på listan men som inte är i en sådan direkt fara enligt FN. Frågan i denna sammanhang är ju bara de politiska åtgärder som görs här i Sverige. Samiskan är sedan 9 års tillbaka ett officiellt minoritetsspråk i Sverige och har därför speciella privilegier. Debatten om älvdalskan status däremot pågår fortfarande. Vi får nog se hur språkens situation i Sverige fortsätter i framtiden.

Här hittar ni i alla fall den interaktiva kartan av alla hotade språk i världen.

Estniska öden

Sedan januari läser jag en kurs på universitet som heter "Estlandskunskap". Under de senaste månaderna har jag nämligen märkt hur lite jag egentligen vet om de baltiska länderna. Ganska pinsamt tycker jag för att den tyska och den baltiska historien är ju tätt förknippade med varandra. Nu läser jag alltså en kurs där jag ska lära mig mer om Estlands historia, geografi, samhällsförhållanden och kultur. Dessutom ska vi läsa tre olika skönlitterära verk - i översättning förstås.




Den första boken var "Leo: ett estniskt öde" av Maarja Talgre. I boken berättar hon om sin far Leo Talgre som dog som ung soldat under andra världskriget. Med hjälp av fotografier, tidningsklipp, brev och andra dokument får vi följa dotterns sökning efter sitt ursprung och sin familjehistoria. I centrum av denna sökning står förstås Leo, hennes far, som trots att hon fick aldrig möta honom alltid var ständigt närvarande i hennes och familjens liv.

I början av boken träffar vi Maarja, då som åttaåring och hennes familj. Familjen hade lyckats fly till Sverige från det krigsdrabbade Estland under dramatiska omständigheter i september 1944. Fadern Leo stannade i Estland för att kämpa för landets självständighet. Nu längtar lilla Maarja efter att hennes far ska komma till henne. Men med åren blir det mer och mer tydligt att hon aldrig kommer kunna träffa sin far personligen. Han blev ett av de många estniska offren som mördades av den sovjetiska armén. För hans dotter Maarja som föddes i frihet börjar en resa till familjens förflutna. Hon vill veta vem som är mannen på fotona som alla i familjen saknar så mycket. Hon vill veta mer om familjens hemland som trots att hon talar estniska hemma är fullständigt okänt för henne.

Ett öde som säkerligen delats av många estniska familjer som flydde till Sverige under andra världskriget. Mellan 1940 och 1945 kom det omkring 25000 ester över Östersjön till Sverige. Landet blev det kulturella centret för många estniska exilförfattare. Litteraturproduktion på estniska var enormt. Tyvärr översatts bara en liten del till svenska. En orsak till varför den rika estniska litteraturen förblev mest okänd för majoritetssamhället. Situationen har dock förändrats så småningom. En del publicerar nu också på svenska så som Maarja Talgre. Hon kallar estniskan för sitt 'inre språk'. För henne förknipas estniska med för många smärtsamma minnen från landet som var en del av hennes liv men som hon ändå inte fick möta tills hon var vuxen. Hennes böcker publiceras först på svenska, hennes 'yttre språk' som hon även kalla för sitt överlevnadens språk. Översättningen görs sedan av en mer eller mindre främmande person. Kanske behövs denna neutralitet för att lyckas med det inre språket.

Februarisol

Efter många gråa dagar, både inne och ute, överraskade den första februarimorgonen oss med soligt väder.

(Bilder av Per Boström)

Det blir inget bättre i år

Årets början kan jag sammanfattar med Erich Kästners berömda citat: "Wird's besser? Wird's schlimmer? fragt man alljährlich. Seien wir ehrlich: Leben ist immer lebensgefährlich!". Det blir inget bättre eller sämre, livet är alltid livsfarligt.

Kanske inte riktigt livsfarligt men livet ställer mig och mina käraste för många prövningar just nu. Min morfar är mycket sjuk och jag vet inte om jag pussat honom för sista gången igår. Det blev en 48h-kortresa i onsdags för överraska mina morföräldrar. Och hur glada de blev! Samtidigt fanns det alltid denna tunga rädslan svävande över mig: hur ska jag klara mig utan min morfar? Jag vet inte och jag vet inte hur jag ska få stopp på min förtvivlan, min kluvenhet. Å en sida vill jag inte att han lämnar oss, å andra ska han inte lida mera. Han som alltid var stark, som stod vid fönstret hela natten för att kolla att inte vildsvinen skulle äta upp mig när jag tältade ensam i trädgården vid 8 år, han som lärt mig namnen av alla blommor och träden. Just nu känns distansen mellan Sverige och Tyskland outsägligt lång och särskilt nätterna fylls med tårar.

Återresan till Sverige blev inte mindre bättre. Tågförseningar pga. extremvintern, en sprinttävling mot S-banan på Berlin Hbf. som vi dock förlorade och en rörbrott i vattenledningen i vårt flygplan. Efter vår försenade landningen i Arlanda trodde vi verkligen att det var allt för idag kom nästa jobspost. Min mormor har ramlat imorse och brutit lårbenet. Tack och lov inte lårbenhalsen! Min kära mormor som var så glad och lycklig igår. Nu ligger hon inne på sjukhus och ska opereras imorgon. Men hon är stark och tapper och jag vet att vi kommer klara allt detta! Men kraften minskar för varje dag och jag har så svårt att glädja mig vid allt positivt som också hänt.