När världen knackar på ens dörr

I söndags var min vän och kollega Vera här för en eftermiddagsfika. Härligt att kunna sitta och prata ordentligt om allt möjligt. Vera är en av de klokaste och mest ödmjuka personer jag känner. Hon forskar om ett litet minoritetsspråk i Tanzania som inte har en skriftnorm än. Språket talas alltså endast och förträngs mer och mer av swahili. Förra sommaren var Vera där en längre tid för fältforskning och spelade in några talare.

På sin resa träffade hon en ensamstående mamma med tre barn varav ett lider av albinism. Jag skrev om lilla Sophia här.





Sedan förra inlägget har vi skickat två paket med solskyddskläder, solkräm och en lampa med solceller. Dessutom har en bekant till Vera åkt ned och tagit med sig solkräm till Sophia.

För några dagar sedan ringde Sophias mamma till Vera för att säga hej och meddela att alla mår bra. Lilla Sophia har växt så mycket att hon snart behöver nya solhattar. Vi hoppas så att hon kommer kunna leva utan besvär och att hon kan börja skolan om några år.

Snart är det nog dags för ett nytt solskyddspaket till Sophia och jag kommer leta på barnloppisar efter solhattar. I butikerna är det ju vinterkläder som gäller än så länge.