{this moment}

A Friday ritual. A single photo - no words - capturing a moment from the week. A simple, special, extraordinary moment. A moment I want to pause, savor and remember.





{inspired by SouleMama}

Kalla mig för en disträ mamma! Idag glömde jag bort personalfesten på jobbet. När jag kom ihåg det höll de redan på i 2 timmar. För pinsamt att gå dit..

Istället satt jag mig vid symaskinen och sydde denna skjorta ur en gammal örngott. Plutten har växt för mycket så den kommer vandra vidare till Pluttens kompis H.




Recykling, uppcykling, återvinning

Lennakatten

Ett av de roligaste sakerna här i stan är museijärnvägen Lennakatten. Den ordinarie trafiken går först igång 2:a juni men vi hade chansen att åka redan idag. Tillsammans med några andra (öppna) förskolor.





Klockan 10.45 tuffade loket in och sedan åkte vi mot Marielund. Det tar ungefär 35 minuter från Uppsala Östra. Skogar och ängar var inte så intressanta än tyckte barnen. Så det blev allsång och fika på tåget.





Framme i Marielund väntades det picknick i det gröna. Matsäckarna delades flitigt mellan barnen och Plutten fick en mumsig joghurt av sin kompis M. Sedan skulle tåget utforskas. Vi övade balansera och klättrade på bänkar för att kunna se bättre. Vi tränade också våra språkkunskaper i spanska och mandarin. Efter lunchen blev det hemfärd igen. Roligast då var nog konduktören som väntade tålamodigt tills Plutten hade bestämt sig att räcka över biljetterna.




Väl framme i hemstaden tog det inte lång tid tills vi faktiskt somnade efter en så spännande upplevelse!

Stars & Stripes

I bloggvärlden har det pågått en del diskussioner om kroppsformer, träning och huruvida der är bra att lägga ut bilder på sig själv. Bland annat har ju Underbara Claradiskuteratkvinnans kropp som anses vara allmänt egendom. Jag vill inte blanda mig in i debatten men diskussionerna har väckt en del tankar om min uppväxt och hur mycket det påverkar mig än idag.

När jag var liten skulle jag helst smälta in och inte synas. Min moster kallade mig för "mops" som kan väl översättas som "tjockis". Kommentarer som "Om du exploderar någon dag är det bara ett fettfläck kvar." hörde jag rätt regelbundet. Jag fick inte ha tvärrandiga kläder för "då ser man tjock ut". Om jag tittar på barnbilder ser jag en lång tjej som inte är tjock. Lång ju men inte tjock som man skulle definera som ett överviktigt barn idag. Min mamma teg, troligen hade hon ingen ork att kämpa emot. Själv bemöttes hon med liknande kommentarer som liten och även senare. Morfar kallade henne även "vår tjockis" i offentligheten. När jag började skolan började jag gömma mig i böckernas värld. Jag drömde mig bort, gick på äventyrsresa med Enid Blytons hjältar, läste folksagor och tyska flickböcker. Jag rörde mig mindre och mindre fysiskt. Resultatet blev förstås att jag blev överviktig. Samtidigt började kläderna bli mörkare och mörkare. Jag skulle och ville inte synas. Skamkänsla. Tjockisen. Sämst på idrott. Ingen självkänsla alls. Ett svart hål på klassfotot.

I nian åkte jag till Frankrike. Min värdmamma Agnès ville så jättegärna gå och titta på kläder med mig. Vad roligt det skulle bli tyckte hon. Nej, tänkte jag. Jag kommer ju aldrig i dessa franska storlekar. Jag vägrade följa med. När hon kom tillbaka hade hon köpt en färgglad sjal till mig som hon knöt runt mitt hår. "Du måste ha färg på dig!" upprepade hon flera gånger.
Denna mening ekar än i dag i mitt huvud även om det tog några år tills jag började lyssna. Sedan Plutten föddes bär jag oftast färgglada kjolar och klänningar. Jag älskar randig och har nog olika randiga plagg i lilla garderoben. Plutten kläds i färgglada, mönsterrika kläder och vi tar inte hänsyn till varken köns- eller andra normer. Han ska synas för han är han. Jag ska finnas för jag är jag. Oavsett om jag är under-, normal- eller överviktig. Vi alla är ju jätteviktiga!

(Bilderna är för övrigt tagna av fina Nouna Andersson i Göteborg)

Om en mamma

Mitt lilla stora barn. Du är meningen med livet. Det känns som du har alltid funnits vid min sida trots att det bara gått 17 månader sedan du kom till oss. Att se dig växa och upptäcka världen gör mig så stolt. Att stryka dina svettiga hårstrån från din panna efter du lekt på lekplatsen och ge dig stora pussar är ren lycka. Ibland vill jag skicka dig till månen för du gör mig rasande med din envishet. Men då skulle jag ju sakna dig så oerhört mycket och ingen skulle klappa mig på ryggen när jag cyklar. Att åka på tjänsteresa och vara borta några dagar från dig är som tortyr.





Framför matbutiken sitter en kvinna. Hon har en blommig kjol och kofta, precis som jag. Men där slutar gemenskapen. Medan jag springer in i affären för att köpa lite tilltugg till lördagens stora musikspektakel sitter hon ute och hoppas på några småmynt. Jag tänker på henne medan jag vandrar med blicken genom hyllraderna med chips och godis. Jag skäms, kinderna blir alldeles varma. Jag lyssnar på mitt hjärta som dunkar hårt. Jag ska handla lite åt henne säger hjärnan. Men vad köper man? Jag försöker tänka sakligt men det är svårt. Bröd, bananer, äpplen, lite pasta kanske? Och en flaska vatten ska hon ha. Jag betalar och går ut. Plötsligt tvekar jag. Gör jag rätt? Vad är om hon inte vill. Hjärnan letar efter några ord jag ska säga. Kanske är hon från Rumänien. Jag kommer på hur man hälsar på rumänska och säger "Salut, Madame!". Jag går ned på huk och hon tittar på mig. Jag räcker fram matkassen och förklarar i en salig blandning av franska-italienska-engelska-mimik-gestikiska att kassen är till henne. Hon ler stort och kyssar min hand. Jag håller hennes hand och smeker den ömt. Hon berättar en del, förmodligen på kalderash och jag förstår att hon har tio barn hemma i Rumänien. Jag hämtar Plutten som sitter redan i cykelstolen. Hennes ögon börjar lysa och hon börjar busa med honom. Hon sjunger för honom som bara en mamma kan och han börjar skratta. Man ser längtan i hennes ögon. Längtan efter sina 10 barn som väntar på mamma. Jag tror att hon är lycklig en kort stund när hon busar med Plutten. "Madame" kallar hon mig. Hon pekar på Plutten och upprepar "10". Jag ger henne en kram. Folk stirrar konstigt på oss. Till slut pekar hon på Pluttens skor och jag frågar på italienska om hon behöver kläder åt barnen. Hon nickar. Och skor pekar hon. Vi vinkar när vi cyklar iväg. Innan fick Plutten en stor puss. I hallen står en stor kasse med kläder nu som hon ska få.

Sweden's next top model

Förresten har Plutten jobbat lite som "modell".












Här ser ni Nusses fina skjorta. Kolla in hos henne minsann. <3

Fingrarna vill inte vara still

Det pirrar i magen och hela min kropp. Jag nynnar jämt en av våra favoritsånger här hemma: "Fingrarna vill inte sitta still, fingrarna vill göra som de vill..." Det kliar i fingrarna. Jag har virkat och sytt en hel de senaste dagarna. Kanske blir drömmen om en egen liten webbshop verklighet någon dag.





En av mina drömmar blev verklighet redan idag. Jag har blivit delägare till en kolonilott idag. Tillsammans med två vänner äger jag nu en odlingslott bara 5min från vår lägenhet. Vi tar över från en äldre dam som inte längre orkar att underhålla den. Där finns redan hallonbuskar och jordgubbar och med lite tur kan vi kanske skörda grönsaker till hösten. Det var så underbart att känna på den varma jorden idag. Nu längtar jag bara att sätta igång.

Åh, ljuva livet!

{this moment}

A Friday ritual. A single photo - no words - capturing a moment from the week. A simple, special, extraordinary moment. A moment I want to pause, savor and remember.




{inspired by SouleMama}