onsdag 30 januari 2008

Good old memories..


För ungefär ett år sedan var vi i Åbo. Det var vår första semester tillsammans om man nu vill kalla det för semester. Det blev en rolig kryssning med de berömda Finlandsfärjorna. Vi hade planerat resan i detalj, tiden var ju knapp och eftersom vi bara skulle stanna en natt, hade vi lite bråttom för kunna utnyttja uppehållet. Det som vi med vår tysk-svenska snillrikhet inte räknat med var en resegrupp av ryska ungdomar som hamnade bredvid vår hytt. Som ni kan troligen tänka er blev det inte mycket sömn den natten. Dessutom var det väl -20 grader i Åbo den helgen då och det var verkligen det kallaste jag hittills har upplevt i mitt liv. Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.


Även om vi troligen såg ut som levande zombies som vandrade omkring för att söka nya offrar, var staden ju spännande och intressant. Domkyrkan är en av de vackraste jag sett. Nu är jag verkligen förtjust i enkla kyrkor och domkyrkan i Åbo verkligen har bevarat sin medeltids karaktär. (Fast den förstördes i en brand 1827 så gott som helt och återbyggdes.) Jag skulle vilja gärna åka dit någon gång på sommaren, helst utan ryska tonåringar och njuta riktigt av det milda vädret som lär finnas där enligt resebrochyren. Då kanske blir det också ett besök i skärgården, för att det gjorde vi inte. Vi hade nämligen glömt skridskorna.
wisława szymborska:
manche mögen poesie

Manche -
das heißt nicht alle.
Nicht einmal die Mehrheit, sondern die Minderheit.
Abgesehen von Schulen, wo man mögen muß, und von
den Dichtern selbst,
gibt's davon etwa zwei pro Tausend.

Mögen -
aber man mag ja auch die Nudelsuppe,
mag Komplimente und die Farbe Blau,
mag den alten Schal,
mag auf dem Seinen beharren,
mag Hunde streicheln.

Poesie -
was aber ist das, die Poesie.
Manch wacklige Antwort fiel
bereits auf diese Frage.
Aber ich weiß nicht und weiß nicht und halte mich
daran fest
wie an einem rettenden Geländer.


Manchmal bin ich sehr dankbar, eine Schule gehabt zu haben, in der man nicht mögen musste, sonder durfte. Eine Schule, die Lust am Lesen (und Lernen)vermittelt hat, obwohl sie in einem so genannten "sozialen Brennpunkt" lag.

Jetzt an der Uni ist es ja das blanke Gegenteil. Hier muss man mögen, um überhaupt wahrgenommen zu werden. Ein pures totalitäres System. Ganz schön traurig eigentlich..

tisdag 29 januari 2008

Giulio Casale in concerto



.. come adoro questo cantante

Kreativitet

" La creatività del singolo tende a lasciare un segno nella storia, anche se non sempre vi riesce."
{Walter Belardi (1995): "Periferia" e "Centro". Roma: p. 209}

måndag 28 januari 2008

morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag --
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag --
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

{karin boye}

~ för ungefär ett halvt år sen fick jag idén att klistra dikter på min vägg igen som jag hade det förut när jag var tonåring och bodde fortfarande hemma hos min mamma. där var väggarna fulla med brecht, borchert och neruda som jag älskade som mest när jag hade min rebelliska period. efter en lång tid kom nu plötsligt längtan efter väggpoesin igen. jag hittade den fina dikten som nu hälsar mig när jag vaknar på morgonen. och just i det momentet när jag läser dikten försvinner längtan efter min älskade för han har samma dikten, fast på dörren till vardagsrummet.

söndag 27 januari 2008

Plats..

En sak som är väldigt intressant är konceptionen av storlek och plats. När min pojkvän och jag pratade om lägenheter igår, började vi diskutera lite. Enligt honom är det nästan omöjligt att bo i en lägenhet hela sitt liv. Ok, kanske om lägenheten är riktigt stor, dvs. mer än 7 rum. Men annars är det hus som gäller. När vi hälsade på hans familj över jul, pratade vi också mycket om bostäder med hans föräldrar. De bor i en villa som var en skola förut. Huset är enligt mig jättestort. Nu vet jag inte den exakta storleken, men det finns ju den gamla skolsalen och några andra rum till, vinden och källaren inklusive. Enligt hans mamma är huset litet, men jag känner mig ändå lite vilsen där. Huset är definitivt stort för mig och det finns ju tomten också. Nu vet jag inte om min uppfattning av storlek beror på mitt östtyska barndom eller om den är individuell. Jag är uppväxt i en 3:a på 56kvm. Min mamma bor fortfarande där och lägenheten är förstås full med massa saker. Jag trivs där väldigt mycket och tills jag flyttade till Sverige hade jag inte ens tänkt på att den lägenheten kanske är för liten, att man inte kunde bo där hela sitt liv. Alla mina klasskamrater i skolan bodde ju i sådana lägenheter med sina föräldrar och ibland även med syskon. Nu läser jag ibland bostadsannonser och fattar nu hur overkligt min lilla DDR-värld måste vara för svenskar. Lägenheter i Östtyskland måste ju verka som kaninburer. Jag undrar om det kanske hänger ihop med hela landets storlek. Tyskland är ju uppfylld med städer, byar, motorvägar. Det finns kanske inte mer plats och därmed har tyskarna anpassat sig. Bostäder är små för att det behövs plats för 82miljoner och eftersom lägenheterna har alltid varit så små, beklagar sig ingen. Och svenskarna? De har kanske inte kommit så långt än. Platsen var inte knapp och man kunde ju sprida sig hur mycket som helst. Industrialiseringen kom kanske senare och folk flyttade inte så tidigt till städerna som de gjorde i Tyskland. Eller så var det helt normalt efter kriget, man hade ont om lägenheter och var helt enkelt glad att få en liten plats för sig själv. Eller så är det bara ett östtyskt fenomen eller jag är konstig.

On a winter day...


winter day
Originally uploaded by cuore_a_righe
Vad är det för någon sorts vinter i år? Regn, storm, fåglar som sjunger kl 6 på morgonen? Ingen snö, bara regndroppar som slår mot fönsterrutan. Om jag inte hade vetat bättre, så hade jag kallat det "fusk". Som i en billig charterresekatalog där man bara visar trevliga stränder och hotell och plötsligt står man mitt i öken eller någon byggplats. Nej, vinter ska inte vara så här.
Vinter, det är längtan efter att komma hem och får en kopp varm choklad, iskalla fötterna som börja kittla när man kommer i värmen igen, snöänglar och våta kläder, näsan som börjar rinna så fort temperaturen förändrats. Vinter är bara bra med snö som gör världen lite mer fredfull och förvandla allt till ett magiskt land där allt är mycket tystare än det brukar vara.

Passend zum Thema

Wehmut ist ein sehr eigensinniges, aber schönes Wort. Wehmut bezeichnet ein zartes Gefühl von Traurigkeit, vermutlich hervorgerufen durch Erinnerung an Vergangenes, quasi eine emotionale Vergangenheitsbewältigung, gar eine Reflexion. Und dennoch kann diese zarte Traurigkeit ja dennoch Freude auslösen. Freude über die wiedergefundenen Gedanken, Erinnerungen. Freude über das Vergangene, das trotz allen Schmerzes, ein glückliches Gefühl hinterlässt. Das Schwedisch kennt auch das Wort vemod in allen seinen Formen. Wie ist es aber mit anderen Sprachen? Im Italienischen gibt es malinconia , "un sentimento simile alla tristezza fonda, ma quasi non consapevole". Tiefe Traurigkeit also! Kein Wort über Freude, die durch Trauer entstehen kann. Nur pure Melancholie. Ist das Konzept den Romanen nun völlig unbekannt? Oder ist einfach unsere Vorstellung von Wehmut seltsam, da Traurigkeit und Freude nicht zusammenhängen können?

Fernweh

Fernweh ist ein seltsames Phänomen. Beim Betrachten alter Bilder schießen plötzlich Erinnerungen an die Zeit in Italien wieder herauf. Vielleicht liegt es an dem grauen Wetter, das mich hier umgibt. Oder an dem konstanten Stress, der nicht aufzuhören scheint. Interessant ist dabei dennoch, dass ich kein Fernweh verspüre. Zumindest nicht nach Süden hin. Eigentlich sollte ich doch sofort wieder fahren wollen, oder? Nun gut, mir fehlt Firenze. Wie gern würde ich den Kreuzweg hinauf zu San Miniato al Monte laufen, mein Herz schlagen hören und Wärme auf den Wangen spüren, die sich langsam zu Apfelbäckchen entwickeln. Ein wenig fehlt mir auch die Gelateria in Arezzo, wo man so nett bedient wurde. Auch spätabends im Januar, wobei die sich sicherlich über die "Nordeuropäer" gewundert haben.
Und mir fehlt Bozen mit den kleinen Gassen und dem italienisch-östereichischen Charm, der die Menschen dort umgibt.