Tysk artighet

Ibland måste jag skratta över mig själv och hur vi tyskar beter oss i offentliga sammanhang. Jag behövde några texter om Roberto Rossellini för att kunna förbereda mig för min examenstenta. När jag frågade professorn, skickades jag till en kollega. För knapp 2 år sedan satt jag i samma kurser med precis den kollegan. Vi duades förstås, för att vi båda var ju (fortfarande) studenter. I tisdags stod jag nu framför hennes dörr och väntade på mottagningstid. Hon är nu doktorand och vetenskaplig medarbetare, jag fortfarande student. Jag hade ingen aning hur jag skulle kalla henne. Då blev det ett neutralt "Sie" (= Ni). Jag fick texterna, kopierade dem och skickade henne ett mejl för att tacka. Hon svarade, jag skrev åter. Vi skrattade gott i mejlet om vårt dumma beteende. Nu är vi tillbaks till "Du".

Och i helgen ska jag åka "hem-hem" och förhoppningsvis blir det lika fint som idag. Då ska jag nämligen åka till de här underbara platserna i Gartenreich Dessau-Wörlitz:




Ibland önskade jag att jag kunde trolla bort turisterna....

..eller att jag kunde flytta in här....