En sak som är väldigt intressant är konceptionen av storlek och plats. När min pojkvän och jag pratade om lägenheter igår, började vi diskutera lite. Enligt honom är det nästan omöjligt att bo i en lägenhet hela sitt liv. Ok, kanske om lägenheten är riktigt stor, dvs. mer än 7 rum. Men annars är det hus som gäller. När vi hälsade på hans familj över jul, pratade vi också mycket om bostäder med hans föräldrar. De bor i en villa som var en skola förut. Huset är enligt mig jättestort. Nu vet jag inte den exakta storleken, men det finns ju den gamla skolsalen och några andra rum till, vinden och källaren inklusive. Enligt hans mamma är huset litet, men jag känner mig ändå lite vilsen där. Huset är definitivt stort för mig och det finns ju tomten också. Nu vet jag inte om min uppfattning av storlek beror på mitt östtyska barndom eller om den är individuell. Jag är uppväxt i en 3:a på 56kvm. Min mamma bor fortfarande där och lägenheten är förstås full med massa saker. Jag trivs där väldigt mycket och tills jag flyttade till Sverige hade jag inte ens tänkt på att den lägenheten kanske är för liten, att man inte kunde bo där hela sitt liv. Alla mina klasskamrater i skolan bodde ju i sådana lägenheter med sina föräldrar och ibland även med syskon. Nu läser jag ibland bostadsannonser och fattar nu hur overkligt min lilla DDR-värld måste vara för svenskar. Lägenheter i Östtyskland måste ju verka som kaninburer. Jag undrar om det kanske hänger ihop med hela landets storlek. Tyskland är ju uppfylld med städer, byar, motorvägar. Det finns kanske inte mer plats och därmed har tyskarna anpassat sig. Bostäder är små för att det behövs plats för 82miljoner och eftersom lägenheterna har alltid varit så små, beklagar sig ingen. Och svenskarna? De har kanske inte kommit så långt än. Platsen var inte knapp och man kunde ju sprida sig hur mycket som helst. Industrialiseringen kom kanske senare och folk flyttade inte så tidigt till städerna som de gjorde i Tyskland. Eller så var det helt normalt efter kriget, man hade ont om lägenheter och var helt enkelt glad att få en liten plats för sig själv. Eller så är det bara ett östtyskt fenomen eller jag är konstig.
2 kommentarer:
Ach ja, wir Plattenbaukinder. Aber mir geht das genauso. In großen Wohnungen fühle ich mich immer ein bisschen verloren. Das heißt, eigentlich mehr in großen Zimmern. Schon das, in dem meine Tochter jetzt wohnt, ist mir zu groß. Altbau, hohe Decke, 30 m² oder so.
Aber noch extremer ist's ja bei den Japanern. Die wohnen ja teilweise wirklich in ganz winzigen Wohnungen.
Ist es eigentlich okay, wenn ich hier auf Deutsch kommentiere? Aber es geht ganz einfach viel fixer.
Wir Kinder aus dem Neubaugebiet, ja! In Leipzig wohne ich in einem Altbau aus der Jahrhundertwende. Schöne hohe Decken, aber lange dunkle Flure. Was ich in Schweden auch seltsam finde, sind die Bäder ohne Fenster. Wir haben jetzt schon ein wenig gesucht, aber nichts mit Fenster gefunden. Ich werde mich wohl zumindest davon verabschieden müssen. Und wie gesagt: im Haus werde ich mir wohl zumindest am Anfang sehr verloren vorkommen. Obwohl da natürlich mehr Platz für Bücher und Bastelsachen wäre. ;)
Du darfst gern in allen möglichen Sprachen kommentieren. Jag skriver nog mest på svenska eller tyska, ibland kanske också på italienska. Such dir einfach eine Sprache aus! :)
Skicka en kommentar