My home, my castle

Jag har funderat lite om Underbara Claras inlägg om annorlunda boformer och om att våga nytt. Men så enkelt som det låter är det ju inte. Generationsboende, kollektiv, skilda föräldrar med nya partner under ett tak? Visst kan det fungera men jag tror det är ytterst sällan som det blir smärtfritt. En part anpassar sig nog, tiger och biter ihop för fredens skull.




Jag har bott i olika kollektiv, alltid med eget rum och delat kök/bad/vardagsrum. Det funkar oftast till en viss punkt. Sedan blir det stress: om besök, duschtider, städning, hög musik osv. Oerhört jobbigt och stressande trots krismöten och planeringen.

Samma gäller nog generationsboende. Jag är tämligen övertygad att vi har en rätt romantiserad bild om hur det var förrut. Min mamma önskade sig inget mer än att kunna flytta från sina föräldrar men det gick inte på 60/70-talet. När hon äntligen fick ett jobb 15mil bort var hon tvungen att bli inneboende hos ett äldre par då man inte fick lägenhet som ogift ung kvinna. Att bo med föräldrar eller svärföräldrar? No way! Att bo med oss? Nope! Underbart att komma på besök för några veckor men aldrig flytta tillsammans.

Jag tror på en light version av generationsboende och det heter flervåningshus. Jag är uppvuxen i ett trapphus med 10 lägenheter. Där blev det grillfester, barnpassning, syhjälp och mycket mer. När P. och jag flyttade ihop blev jag medlem i gårdskommitén där vi tog gemensamt hand om innergården. Jag sänkte inte ens genomsnittsåldern i kommitén men det var så mysigt att lära sig från de äldre. I vår nya lägenhet är det likadant. Några grannar tar med Plutten på promenader, vi grillar och fikar tillsammans på gården, vi hjälper varandra när någon behöver hjälp. Barnen leker ute på gården och ibland får jag en bullerbykänsla trots att vi bor mitt i ett miljonprojektområde från 60-talet.