Som igår på öppen förskola där vi mötte en kinesisk morfar som kommit hit för att ta hand om sitt barnbarn. Han talar vaken engelska eller svenska men han talar med hela sitt hjärta när han smeker barnen över huvudet, när han låter barnen klättra upp i sin famn, när han sjunger melodiska sånger på sitt modersmål.
Eller den äldre damen som vi mötte vid brödhyllan i butiken och som undrade om det tyska rågbrödet smakar sött. Det fortsatte med ett samtal om hennes semester i Österrike för sisådär 30år där hon smakade på knödel för första gången och blev förtjust i dem. Hon har provat flera gånger men har aldrig lyckades att laga dem själva.
Eller idag när vi delade bord med en kvinna på café. Hon råkade varafrån Ryssland men bott här i Sverige sedan 25år tillbaka. Det blev ett samtal om språk, hemlängtan, identitet och flerspråkiga barn.
Jag tror det är dessa korta möten som gör mig levande, som gör mig glad, utan vilka jag inte kunde överleva.
4 kommentarer:
Vad härligt det låter! Jag tror att dels så öppnar barn upp till samtal men dels så har man mer förmåga att leva det liv man har precis framför sig, leva i nuet, när man är med sina barn.
Din bild är så vacker!
Tack så mycket! :-)
Jag tror också att barnen är oftast utgångspunkten eller snarare deras obesvärade sätt att kommunicera. De vinkar och ler mot främmande med en lätthet som vi vuxna kanske tappat i vardagshetsen. Det är ju så enkelt att le mot personen vi möter men vi glömmer det så lätt.
Så vacker text! Och bild!
Och jag instämmer. Vilka möten ens barn redan har gett.
Och din önskan, om undersökning som i Tyskland, vore något här också. Verkligen.
Hur har allt gått?
Hoppas vi ses snart! Kram!
Tack, fina du!
Det gick jättebra i Tyskland. Mormor mår bra och vilar nu ut sig på en rehabiliterings-spa-klinik. 4 veckor totalt. Jag är lite avis faktiskt. ;D
Kram kram!
Skicka en kommentar