Igår har det gått ett år sedan den svåra bussolyckan i Uppland ifjol. 6 personer omkom och många skadades svårt. Den ena bussföraren åtalades i höstas, fast rättegången har inte börjat än.
Även om jag var långt bort från olycksplatsen, var olyckan ändå riktigt nära. Även jag brukade stiga på en gul buss på morgonen för att åka till skolan. Fast på en hel annan linje. Första lektionen började kl 8 och jag lämnade förstås mobilen i mitt arbetsrum. När jag kom tillbaks fanns det ett flertal obesvarade samtal och massor sms från vänner och även min familj i Tyskland. Jag undrade lite varför alla hade ringt samtidigt. Jag började läsa några av meddelanden. Den första var från min kompis i Tammerfors. Hon verkade helt orolig och ville bara veta om jag mådde bra. Bussolyckan stod där i små bokstäver och jag började tänka med en gång. Om finska nyheterna berättar om en olycka i grannlandet, måste det ha varit ganska stort. Även tyska medier hade berättat om den, hörde jag min mamma säga när hon ringde åter. Så småningom nådde jag alla som hade ringt och försäkrade dem att jag inte tagit den linjen, att jag sitter välbehållen på skolan och ska undervisa snart igen.
Det var den dagen när jag kom hem lite oroligt, kramade min pojkvän riktigt hård och fattade hur ömtåligt livet är egentligen och att det inte är värd att beklaga sig hela tiden. Nej, man ska verkligen bli glad över små saker och uppskatta livet mera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar