Annorlundavisan

I går hittade den här lilla dikten om staden Annorlunda i en sagobok för stora och små:



ANNORLUNDAVISAN
(av Lennart Hellsing)

I Annorlunda
där är fyrkanta runda
där har ringar fyra kanter
där är glasbitar diamanter
där har flintskalliga lockar
där niger pojkar, flickor bockar,
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.

I Annorlunda
där kan man se och blunda
där är fula flickor sköna
där är röda rosor gröna
där skiner solen hela natten
där kan man torka sig i vatten,
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.

I Annorlunda
där är de sjuka sunda
där är alla gubbar unga
där är bomollstussar tunga
där betar bilarna på ängen
där seglar båtarna i sängen,
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.

I Annorlunda
där är djupa sjöar grunda
där är alla kurvor raka
där kallas framåt för tillbaka
där får man pengar när man handlar
där kallas russinen för mandlar,
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.

(Illustrationen är från Poul Ströyer)

Dikten påminde mycket om en dikt som min morfar brukade berätta för mig väldigt ofta:

Dunkel war's, der Mond schien helle,
Schnee lag auf der grünen Flur,
Als ein Wagen blitzesschnelle
Langsam um die Ecke fuhr.

Drinnen saßen stehend Leute,
Schweigend ins Gespräch vertieft,
Als ein totgeschoss'ner Hase
Auf der Sandbank Schlittschuh' lief.

Drinnen saß ein holder Jüngling,
Schwarzgelockt mit blondem Haar,
Neben ihm 'ne alte Schachtel,
Zählte kaum ein halbes Jahr,
In der Hand 'nen Butterwecke,
Der mit Schmalz bestrichen war.