Om en mamma

Mitt lilla stora barn. Du är meningen med livet. Det känns som du har alltid funnits vid min sida trots att det bara gått 17 månader sedan du kom till oss. Att se dig växa och upptäcka världen gör mig så stolt. Att stryka dina svettiga hårstrån från din panna efter du lekt på lekplatsen och ge dig stora pussar är ren lycka. Ibland vill jag skicka dig till månen för du gör mig rasande med din envishet. Men då skulle jag ju sakna dig så oerhört mycket och ingen skulle klappa mig på ryggen när jag cyklar. Att åka på tjänsteresa och vara borta några dagar från dig är som tortyr.





Framför matbutiken sitter en kvinna. Hon har en blommig kjol och kofta, precis som jag. Men där slutar gemenskapen. Medan jag springer in i affären för att köpa lite tilltugg till lördagens stora musikspektakel sitter hon ute och hoppas på några småmynt. Jag tänker på henne medan jag vandrar med blicken genom hyllraderna med chips och godis. Jag skäms, kinderna blir alldeles varma. Jag lyssnar på mitt hjärta som dunkar hårt. Jag ska handla lite åt henne säger hjärnan. Men vad köper man? Jag försöker tänka sakligt men det är svårt. Bröd, bananer, äpplen, lite pasta kanske? Och en flaska vatten ska hon ha. Jag betalar och går ut. Plötsligt tvekar jag. Gör jag rätt? Vad är om hon inte vill. Hjärnan letar efter några ord jag ska säga. Kanske är hon från Rumänien. Jag kommer på hur man hälsar på rumänska och säger "Salut, Madame!". Jag går ned på huk och hon tittar på mig. Jag räcker fram matkassen och förklarar i en salig blandning av franska-italienska-engelska-mimik-gestikiska att kassen är till henne. Hon ler stort och kyssar min hand. Jag håller hennes hand och smeker den ömt. Hon berättar en del, förmodligen på kalderash och jag förstår att hon har tio barn hemma i Rumänien. Jag hämtar Plutten som sitter redan i cykelstolen. Hennes ögon börjar lysa och hon börjar busa med honom. Hon sjunger för honom som bara en mamma kan och han börjar skratta. Man ser längtan i hennes ögon. Längtan efter sina 10 barn som väntar på mamma. Jag tror att hon är lycklig en kort stund när hon busar med Plutten. "Madame" kallar hon mig. Hon pekar på Plutten och upprepar "10". Jag ger henne en kram. Folk stirrar konstigt på oss. Till slut pekar hon på Pluttens skor och jag frågar på italienska om hon behöver kläder åt barnen. Hon nickar. Och skor pekar hon. Vi vinkar när vi cyklar iväg. Innan fick Plutten en stor puss. I hallen står en stor kasse med kläder nu som hon ska få.