Årets början kan jag sammanfattar med Erich Kästners berömda citat: "Wird's besser? Wird's schlimmer? fragt man alljährlich. Seien wir ehrlich: Leben ist immer lebensgefährlich!". Det blir inget bättre eller sämre, livet är alltid livsfarligt.
Kanske inte riktigt livsfarligt men livet ställer mig och mina käraste för många prövningar just nu. Min morfar är mycket sjuk och jag vet inte om jag pussat honom för sista gången igår. Det blev en 48h-kortresa i onsdags för överraska mina morföräldrar. Och hur glada de blev! Samtidigt fanns det alltid denna tunga rädslan svävande över mig: hur ska jag klara mig utan min morfar? Jag vet inte och jag vet inte hur jag ska få stopp på min förtvivlan, min kluvenhet. Å en sida vill jag inte att han lämnar oss, å andra ska han inte lida mera. Han som alltid var stark, som stod vid fönstret hela natten för att kolla att inte vildsvinen skulle äta upp mig när jag tältade ensam i trädgården vid 8 år, han som lärt mig namnen av alla blommor och träden. Just nu känns distansen mellan Sverige och Tyskland outsägligt lång och särskilt nätterna fylls med tårar.
Återresan till Sverige blev inte mindre bättre. Tågförseningar pga. extremvintern, en sprinttävling mot S-banan på Berlin Hbf. som vi dock förlorade och en rörbrott i vattenledningen i vårt flygplan. Efter vår försenade landningen i Arlanda trodde vi verkligen att det var allt för idag kom nästa jobspost. Min mormor har ramlat imorse och brutit lårbenet. Tack och lov inte lårbenhalsen! Min kära mormor som var så glad och lycklig igår. Nu ligger hon inne på sjukhus och ska opereras imorgon. Men hon är stark och tapper och jag vet att vi kommer klara allt detta! Men kraften minskar för varje dag och jag har så svårt att glädja mig vid allt positivt som också hänt.
