Havspoesi

En av mina favoritdikter är denna av den finska poeten Mirkka Rekola:

Laskin ruokapaketin puistonpenkille.
Istuin, katselin merta.
Oli kuin vieressä olisi joku joka odottaa kotona.
(1968)


Jag lade matpaketet på parkbänken,
satt mig, tittade på havet.
Det var som om någon var bredvid mig, som väntar hemma.
( fri översättning)

Hennes dikter utspelar sig ofta på stränder och gator och har människan i fokus. Fler av hennes poesi hittar man på denna sida. Boken "Ilo ja epäsymmetria" ("Glädjen och assymetri") översatts även till svenska. På tyska finns poesisamlingen "Himmel aus blauem Feuer".

Hundväder

Dagarna i Undenäs var mycket blötta och gråa. Ett riktigt hundväder faktiskt! Då hjälpte det inte ens att ta på sig regnkläder och de nya fina gummistövlar. Nej, då ville man hellre sitta vid den öppna spisen och läsa någon bra bok.

Eller så gör man yoga för att hitta balansen mellan kropp och själ. Då behöver man ju inte ens bläddra om sidorna tänkte Atlas väl när han lade så där i hallen. Hundyoga på hundväderdagar, något mysigare finns det inte.

Annorlundavisan

I går hittade den här lilla dikten om staden Annorlunda i en sagobok för stora och små:



ANNORLUNDAVISAN
(av Lennart Hellsing)

I Annorlunda
där är fyrkanta runda
där har ringar fyra kanter
där är glasbitar diamanter
där har flintskalliga lockar
där niger pojkar, flickor bockar,
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.

I Annorlunda
där kan man se och blunda
där är fula flickor sköna
där är röda rosor gröna
där skiner solen hela natten
där kan man torka sig i vatten,
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.

I Annorlunda
där är de sjuka sunda
där är alla gubbar unga
där är bomollstussar tunga
där betar bilarna på ängen
där seglar båtarna i sängen,
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.

I Annorlunda
där är djupa sjöar grunda
där är alla kurvor raka
där kallas framåt för tillbaka
där får man pengar när man handlar
där kallas russinen för mandlar,
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.

(Illustrationen är från Poul Ströyer)

Dikten påminde mycket om en dikt som min morfar brukade berätta för mig väldigt ofta:

Dunkel war's, der Mond schien helle,
Schnee lag auf der grünen Flur,
Als ein Wagen blitzesschnelle
Langsam um die Ecke fuhr.

Drinnen saßen stehend Leute,
Schweigend ins Gespräch vertieft,
Als ein totgeschoss'ner Hase
Auf der Sandbank Schlittschuh' lief.

Drinnen saß ein holder Jüngling,
Schwarzgelockt mit blondem Haar,
Neben ihm 'ne alte Schachtel,
Zählte kaum ein halbes Jahr,
In der Hand 'nen Butterwecke,
Der mit Schmalz bestrichen war.