Nyhetstelegram

. uppsatsen är färdigskriven och ligger på kompisarnas skrivborden för att korrigeras innan den blir tryckt och bunden. den 22:a april måste den senast lämnas in. var verkligen duktig de senaste dagarna. men riktigt sunt är det väl inte att sitter på skolan till kl 23 på en fredagkväll och vistas där igen kl 10 på lördag förmiddag.

. imorgon har vi stor fika med bubbelvin på jobbet. det finns massa att fira. en kollega är klar med sina studier, en annan fyllde år innan påsk och jag fick det positiva beskedet. chefen vill dock inte vara med. citat: "nej, tjejer.. det är inget för mig. fira ni själva då. men kaka tar jag gärna lite." :-)

. i övermorgon börjar min svenskakurs. är så nyfiken på deltagarna, men också lite nervös .

. på torsdag åker jag till sverige för några dagar. 7 veckor med bara pussar i telefonen är definitivt för långa, så det blev verkligen dags. kompisarna måste också träffas och jag längtar efter den goda sushibuffén i uppsala.

. på torsdag kväll är jag även inbjuden till ett rekryteringsmöte. tänk bara de bjöd mig. känner mig faktiskt lite stolt och ser fram emot vad som kommer hända där. också lite nyfiken förstås!

I'm PD..

Jag hittade en intressant artikel om parlamentsvalet i Italien idag. En sak som jag tycker är väldigt skrämmande är att "questo Silvio" alltid kommer åter. Jag förstår verkligen inte varför italienarna röstar för honom igen och igen. Italien är verkligen en gåta för mig. Även efter att ha bott där själv och fleråriga studier förstår jag inte mentaliteten. När jag pratar med kompisar i Torino och Bolzano blir jag inte klokare. Ingen vill ha honom, men han vinner ändå! Italien är verkligen ett fenomen. Jag minns Obelix' berömda ord när han pratar om romarna. "Die spinnen, die Römer!" (Romarna, de är inte kloka!)

På Youtube hittar man också..



respektive..

"Bullerbysyndrom"

Här finns en intressant artikel om holländare som vill flytta till Sverige. De flesta drabbas av det så kallade "Bullerby-syndrom", dvs. de längtar av ett land som liknar väldigt mycket Bullerbyn-idyllen i Astrid Lindgrens böcker. De förväntar sig att flytta till ett land med stora skogar, fina sjöar, röda hus med vita knutar. Ett land där det finns inga problem! Det påminner mig mycket om många tyskar som tänker likadant om Sverige. Det är kanske vi som skapade det där "Bullerby-syndromet". Här i Tyskland finns många tv-program om tyska emigranterna. Många som flyttar till Norden visas där. De flesta har nog ingen aning hur livet verkligen är i Norge, Finland eller Sverige. De har bara hört att "allt är bättre där". Tyska Arbetsförmedlingen stöder sådana projekt med massor av pengar. De är nog lyckliga när de östtyska arbetslösa försvinner för gott. Då betalas hellre flytten för då slipper man ju betala A-kassan eller socialbidrag under flera år. Då är det nog bättre om Sverige tar hand om dem.

Jag kom ihåg när folkuniversitetet ringde mig för 2 år sedan. Det fanns en man där som hade hört att i Sverige söktes byggarbetare. Då tänkte han att flytta till Sverige och ringde nu till folkuniversitet om han kunde få någon språklig hjälp med alla pappren och sådant. Ingen kunde förstås hjälpa honom i det fallet. Vi undervisar ju bara i reguljära kurser och ger inga "privatlektioner" resp. översätta formulär för någon. Jag vet dock inte om han flyttade till slut, men det hade varit intressant att höra.

Jag vet inte vad som kommer förvänta mig. Jag antar att det alltid lättare för välutbildade människor att bosatta sig utomlands. Vi har varit på arbetsförmedlingen för några månader sedan för att få lite information om arbetsmarknaden och jobbchanser för mig. Hon skrattade gott och sade jag inte behöver oroa mig. Det kommer lösa sig utan större problem. Jag hoppas hon hade rätt. (För man behöver ju pengar för att kunna förverkliga sina Bullerby-drömmar..)

Jobbfronten

"Sehr geehrte Frau A., wir freuen uns, Ihnen mitteilen zu können, dass der Auswahlausschuss [...] Sie als Hauptkandidatin eingestuft und dem DAAD empfohlen hat, Sie einer schwedischen Universität als Sprachassistentin vorzuschlagen. Die endgültige Entscheidung wird von der jeweiligen Hochschule getroffen. [...] Mit freundlichen Grüßen, ...DAAD"

Hurra, hurra, hurra, hurra.. jag kunde hoppa runt i kvadrat! Nu väntar jag på beskedet. Det blir nog en överraskning vilket universitet anställer mig. Göteborg, Stockholm eller Uppsala är möjliga arbetsplatser. (Jag hoppas att de inte tackar nej..)

Det känns så overkligt att ha ett jobb efter studietiden. Åtminstone för ett helt akademiskt år. Sedan får jag se vad som kommer hända. Just nu är det bara lite stolthet och stor lycka! :-)

Sockerstrut

Keri skrev om sin första skoldag idag. Jag blev lite inspirerad och tänkte också posta några bilder av min första skoldag. Det var september 1989 när jag kom i skolan och bilderna visar fortfarande en tydlig bild av DDR-tiden. (Förresten, vi var de sista "Jungpioniere"..)


Mina morföräldrar och jag efter ceremonin i skolan. Den lilla röda struten min morfar håller var faktiskt från Västtyskland. (Det fanns massor karameller liknande "Riesen" i..)



Min årskurs framför skolans ingång. Många duktiga elever som vill "lära sig för att bevara freden"




Mina morföräldrar, min mamma och jag på väg tillbaks hem. Min sockerstrut var så tung att mamma fick bära den

Utbildningen

Medan jag sitter och försöker ta ut min tyska universitetsexamen, funderar jag också mycket om framtiden. Det finns ju så mycket mer jag skulle vilja förstå och lära mig. Att doktorera är önskemålet nr.1! Här i Tyskland är det inget problem egentligen. Det skulle vara lätt att fortsätta här i Leipzig. Finansieringen är dock ett annat problem. Det kunde lösas genom stipendier (??) eller anställning. Men nu står det ju inte till debatt. Jag har redan bestämt mig att lämna Tyskland under sommaren. Att doktorera i Sverige verkar betydligt komplicerade. Universiteten vill iaf undvika skuggdoktorander som jag förstår. Samtidigt verkar det mycket svårt att få anställning som doktorand inom humaniora. Finns det överhuvudtaget möjlighet att bli det? I naturvetenskapliga ämde verkar det finnas ett oändligt stort antal doktoranplatser.

Nu vet jag inte än om jag kommer få jobbet jag ansökte till. Jag väntar varje dag på posten.

Igår har jag dessutom anmält mig till tre kurser vid Uppsalas Universitet. Det lär egentligen inte vara ett problem att få dem också, eftersom mitt tyska gymnasiebetyg är bra och jag är godkänd på TISUS. Så nu hoppas jag att det lyckas.
Följande kurser sökte jag till:

1.) Det flerspråkiga Sverige (30hp/2 terminer)
2.) Introduktion till datateknik för språkvetare (7,5hp)
3.) Introduktion till språkteknologi (7,5hp)

Schlagerfestival

När jag gick på gymnasium, fick vi göra en schlager i musiklektionen i åk 10. Vi hade en matrix som kunde användas flera gånger och våra resultater blev alltid riktigt bra. Tänker jag på schlagerfestivalen och alla bidrag (såväl tyska som svenska), minns jag alltid mina gamla musiklektioner. Det verkar som alla använder den där matrixen som vi fick av vår musiklärare. Schlagerlåtarna består kanske bara överhuvudtaget av musikaliska "Versatzstücke" eller några intermediala referenser. Kanske är det precis det som gör de så populära.

Även Markoolios underbar låt tematiserar det problemet.

Uppsats-Update

Lördagar är härliga pluggdagar. Vi är nästan ensamma på fakulteten. Bara Isabell som är doktorand, Julia som försöker plugga för sin sista tenta och jag som skriver magisteruppsats sitter här i institutionen för romanska språk. Ibland tittar Susanna, utländsklektor för portugisiska förbi för att småprata en liten stund. Idag blev det även en kort lunch på Café Protzendorf bredvid.

Första kapitlet är klart sedan i torsdags. Isabell har redan läst genom och korrigerat lite. Jag kämpade mig verkligen genom Ascolis "Saggi ladini" från 1873 och Battistis skrifter om det retoromanska språket. Det var nog det kapitel jag fruktade som mest. Idag skrev jag färdig underkapitlet om den sociolingvistiska situationen i Dolomiterdalarna. Imorgon blir det den historiska kontexten från romanisering tills 1919. Sedan är jag klar med det stora andra kapitel.

Det återstår det tredje kapitel om Ladin Dolomitan, en skriftlig koiné för alla ladinska dalar, som skapades i slutet av 1980-talet och som ska fungera som ett band mellan de olika regioner. Här finns iaf några informationer om ladinska.

Ikväll går jag på bio med min kompis Andreas. Det blir nog intressant om vi kommer fram. Leipzig är full med poliser pga skottlossningen framför en diskotek förre veckan. Samtidigt finns det ett fotbollspel mellan två lokala klubbar idag, så chansen för attacker mellan huliganer är ganska hög.

jobb

Jag kommer undervisa svenska på vårterminen. Vad roligt och bra med lite extrapengar. Det blir nog rätt dyrt när jag flyttar i slutet av juli, så det är bra att spara lite nu.

Thank you for travelling with Deutsche Bahn

Igår kväll kom jag tillbaks från Bonn där jag hade en anställningsintervju hos DAAD. Intervjun var kl 11.30, därför var jag tvungen att redan åka en dag tidigare. Intervjun var jobbig och väldigt ansträngend. Vi var 7 studenter som sökt jobb i Sverige. Alla med väldigt olika bakgrund, men de flesta hade läst "tyska som främmande språk" fast alla med olika inriktningar. Jag var den sista som skulle intervjuas, så därför hade jag chans att prata med de andra som hade sin tur innan mig. En tjej kom ut igen efter 10min och var helt förstörd. Hon såg verkligen chockad ut och vi andra fick ännu mer panik. De (juryn består av 3 professorer i germanistik, nordisk filologi och äventuellt DaF) hade frågat många detailjerade frågor om grammatiken och realia. Hon var även tvungen att säga något på svenska, eftersom hon inte hade läst svenska formellt på universitetet. Nästa tjejen var från Berlin och ville inte åka någon annanstans än Stockholm. Det hade hon tydligen förklarat i sin ansökan. (Kanske skulle jag anmärka att det finns 3 tjänster Sverige: i Uppsala, Stockholm och Göteborg.) Hon kom ut igen efter dryggt 10min, förstörd och onöjd. Hon berättade att hon hade fått skumma frågor om grammatiska moment och de hade tydligen kritiserat henne hela tiden och bett om mer detaljerade svar. Sedan kom jag, sist av alla. Jag blev presenterade till juryn och den första professorn började intervjun att lägga märke till att jag föddes i Karl-Marx-Stadt. (Det händer väldigt ofta!!) Jag kom inte ihåg hur hon kom till det, men hennes egentliga fråga var vart i Tyskland jag skulle resa med mina svenska studenter om vi hade möjlighet att åka nord-väst om Berlin och fritt temaval. Sedan kom en andra professorn med massa grammatiska frågor om tyska syntax, svenskars problem med tyska morfologi osv. Jag skulle snabbt planera en läs-och skrivkurs i detalj. Dessutom fick jag några frågor om kultur och vilka innehåll jag skulle undervisa. De frågade förstås varför en romanist vill åka till norden. Ingenting på svenska dock och ingen fråga om mig själv eller min praktiska erfarenhet. Jag var inne drygt 20min, så betydligt längre än de andra. Ingen aning om det är bra eller inte. Jag får se helt enkelt.

Det som egentligen var ännu jobbigare dock var hela resan. På grund av den eventuellastrejken som stoppades i söndags fanns inte mitt regulära tåg. Så var jag tvungen att åka via Berlin, inklusive ett 2 timmars uppehåll på Hauptbahnhof, en station som jag aldrig kommer gilla. Igår åkte jag den vanliga sträckan via Mainz. Det blev en trevlig, men alldeles för lång resa längs Rhen med blick på vackra vinberg.

Här kommer en lista med alla stationer/städer jag har sett från tåget. I många hade jag inte varit förrut, så det blev ganska intressant att titta på dem en kort stund. Och så finns det ju också många där tåget inte stannar, men som verkar rätt trevliga:

- Lutherstadt Wittenberg
- Berlin
- Hannover
- Bielefeld
- Hamm
- Hagen
- Wuppertal
- Köln
- Bonn
- Koblenz
- Mainz
- Frankfurt a. M.
- Fulda
- Eisenach
- Gotha
- Erfurt
- Weimar
- Leipzig

Tjuvlyssnat

En av mina favoritsidor på nätet är "tjuvlyssnat. Oftast är det väldigt roliga dialoger som presenteras där. Samtidigt är jag liksom en väldig nyfiken person och det händer då och då att jag tjuvlyssnar. Särskilt på tåg, spårvagn eller universitetet.

ICA, Gävle

En tjej ~25 går in på Ica och har sitt barn, iklädd en rosa mössa, i en sittvagn. En äldre dam kommer fram och lutar sig mot barnet.
Damen: Nämen gud, vilken söt liten flicka!
Tjejen: Tack, men det är en pojke.
Damen (tittar upp och fnyser lite): Men varför har han då en rosa mössa?
Tjejen (svarar trött): För att han är bög.

Denna tycker jag också om:

Gymnasium, Östersund

Två killar ~16 sitter och läser dikter som de har skrivit.
Kille 1: Den var ju asgrym!
Kille 2: Jag kom på den själv. Bra va?
Kille 1: Ja, du borde kanske bli en sån här… Hm, vad kallas de? En diktator

......

Fredags efter kl 13..

På tyska finns ett ordspråk som säger "Freitags nach eins macht jeder seins!". Det gäller tyvärr inte för studenter som är tvungna att sitta och plugga tiden runt. Fasta arbetstider finns inte. Igår kväll satt jag till kl 22 i mitt arbetsrum på universitetet (ja, jag är en av de lyckliga som får jobba här och har därför ett litet rum där man även kan sitta på eftermiddagar/kvällar/helger!) Imorse cyklade jag redan hit 9.30. Jag längtade väl redan lite efter den bekväma kontorsstolen och kaffebryggaren som är i gång dygnet runt! Men uppsatsen måste skrivas och det är så svårt hemma. Jag tror jag inte att jag är den typen av människan som klarar jobba hemifrån. Då hittar jag bara en massa andra saker att göra..

Dessutom funkar internet inte hemma, så det är lite svårt att kolla mejl och nyheterna angående strejken. Jag har min anställningsintervju på tisdag i Bonn. Nu har jag kollat tidtabellerna och jag hoppas att det kommer gå bra. Istället för en snabb tågresa från Leipzig till Bonn, blir det en lång lång väg genom hela republiken. Tidtabellen erbjöd mig en resa med 6 byte, det blir nog inget. Jag tänker inte sitta på en liten station i Vogtland och vänter där. Det blir nog snabbtåg till Berlin, 2 timmars uppehåll och sedan snabbtåg till Bonn. Hela resan? 8 timmar ungefär. För en 15 intervju.

Sanningsdag

Datorn visar 44 sidor. Det är lite mer än hälften av uppsatsen som måste lämnas in i slutet av april. Oron försvinner långsamt och jag börjar gilla min dagliga skrivmaraton mer och mer. Måste faktiskt hålla med Kalle som säger att skriva en uppsats betyder inget mer än att försöka dölja dåliga argumenter och att bygga upp en labyrint av meningar som läsaren ändå inte förstå!

Grattis!

Idag fyller Gudrun Pausewang 80 år. Hon är en av de mest lästa barnbokförfattare eller bättre sagt ungdomsboksförfattare i Tyskland. Hennes mest berömda bok är kanske "Molnet" ("Die Wolke") från 1987. Jag tror att den är obligatorisk på alla skolor, vi fick läsa den i åk 7 iaf. Boken handlar om två barn och deras liv efter en reaktorolycka i ett tyskt kärnkraftverk. Jag kommer ihåg att jag var rädd efter jag läst boken. Pausewang lyckas nämligen att skriva väldigt detaljerad och hennes böcker verkar inte som fiktion. Hennes böcker berör många tema: antisemitism, nationalsocialism och tyska historia, kärnkraft, fattigdom och elände. Hon vill framför allt varna människorna och göra dem medvetna vad som händer omkring oss. Det kanske skiner genom hennes böcker att hon jobbade som lärare hela sitt liv. Särskilt böckerna för ungdomar är väldigt moraliserande och pekar lite med fingret som de vill säga: "Va uppmärksam och tro inte på allting. Kolla först själv!" Efter "Molnet", som jag var tvungen att läsa i skolan, läste jag framför allt hennes böcker om barndomen i Tjeckien som liknar en biografi. Gudrun Pausewang föddes i Böhmen där hennes föräldrar hade en gård. 1945 fick familjen fly som så många tyskar och de bosatte sig i Hessen. Hon har inte skrivit någonting om den nya början i ett annat land. Hennes böcker handlar bara om den lyckliga tiden i Böhmen och flykten. Jag vågade inte fråga henne varför hon inte skriver om sitt nya liv när jag ringde henne för många många år sedan. Idag skäms jag faktiskt lite. Jag tog telefonkatalogen, letade efter hennes nummer och ringde henne. Då var jag kanske 13 år och inte det minsta blyg. Hon var jättetrevlig och jag minns hennes röst och frågor. Det bästa var att hon visade intresse för sin lilla läsare som var så vetgirig och ställde en massa frågor om "Molnet" och de andra böckerna. Hon skrev ett långt brev till mig efteråt. Brevet har jag fortfarande som en liten bevis att jag verkligen vågade ringa henne och som minne på ett trevligt samtal förstås.