torsdag 28 februari 2008

Proletaires de tous les pays..

Igår åkte min mamma och jag till Chemnitz för att besöka min moster som flyttade i december. Vi ville också titta på den nya lägenheten förstås. Hon hade blivit tvingad att flytta efter 32 år, eftersom huset skulle bli del av en stor "Rückbau"-aktion. Rückbau är ett riktigt skumt ord enligt mig och visar tydligt den konstruktionskraften som ligger i tyska språket. Att bygga betyder egentligen att skaffa någonting, att börja en process som är tydligt målinriktad. I slutet av en byggprocess finns ett resultat, t.ex. ett hus, en dator, ett modellplan. Men nu byggas ju ingenting. Här rivas husen och inneboende blir vänligen sagda att hitta ett nytt hem där de kan börja om. Vi bygger tillbaks. Kanske syftar ordet "Rückbau" på att naturen ska "byggas" tillbaks, men att bygga någonting är en artificiell process och utesluter naturen egentligen. Det tyska språket, ssk det officiella, är fullt av sådana eufemistiska termer. Min moster i alla fall har flyttat bara en gata och tittar nu på sitt gamla hus. Den nya lägenheten ser precis ut som den gamla, men den är ändå inte hennes verkar det som. Hon har inte kommit fram än, även om husnumret bara ändrats från 89 till 73. Allt verkar annorlunda där och kommer ta tid att vänja sig.

Men besöket blev ändå fint och vi hade väldigt roligt tillsammans. Även min kusin kom förbi och vi pratade mycket om universitet och studierna. Hon undervisar allmän pedagogik på Chemnitz universitet och beklagar sig allt för ofta om de nya B.A.-studenter och deras studiemoral. Någonting jag också redan har lagt märke till här i Leipzig. I alla fall blev det också en kort utflykt till innerstaden där Karl Marx fortfarande håller vakt. Men nu förtiden är det inte arbetarna längre som samlas där, men ungdomar som åker BMX och skatebord under Marx' stränga ögon.

onsdag 27 februari 2008

Minnesstund

Igår har det gått ett år sedan den svåra bussolyckan i Uppland ifjol. 6 personer omkom och många skadades svårt. Den ena bussföraren åtalades i höstas, fast rättegången har inte börjat än.

Även om jag var långt bort från olycksplatsen, var olyckan ändå riktigt nära. Även jag brukade stiga på en gul buss på morgonen för att åka till skolan. Fast på en hel annan linje. Första lektionen började kl 8 och jag lämnade förstås mobilen i mitt arbetsrum. När jag kom tillbaks fanns det ett flertal obesvarade samtal och massor sms från vänner och även min familj i Tyskland. Jag undrade lite varför alla hade ringt samtidigt. Jag började läsa några av meddelanden. Den första var från min kompis i Tammerfors. Hon verkade helt orolig och ville bara veta om jag mådde bra. Bussolyckan stod där i små bokstäver och jag började tänka med en gång. Om finska nyheterna berättar om en olycka i grannlandet, måste det ha varit ganska stort. Även tyska medier hade berättat om den, hörde jag min mamma säga när hon ringde åter. Så småningom nådde jag alla som hade ringt och försäkrade dem att jag inte tagit den linjen, att jag sitter välbehållen på skolan och ska undervisa snart igen.

Det var den dagen när jag kom hem lite oroligt, kramade min pojkvän riktigt hård och fattade hur ömtåligt livet är egentligen och att det inte är värd att beklaga sig hela tiden. Nej, man ska verkligen bli glad över små saker och uppskatta livet mera.

tisdag 26 februari 2008

Glädje och lite stolthet

Nu är jag klar med mina två biämne. Examenstenta gick bra idag, väldigt bra faktiskt. Och jag känner mig lite stolt över mig själv.. Känns jättekul men ändå lite overkligt att vara klar med mitt andra ämne. Franska hade jag redan avslutat i somras, men nu är även tyska som främmande språk klar. Nu gäller det att färdigskriva uppsatsen plus plugga för de tre avslutande tentor i mitt huvudämne.

Ansökningar del 2

Ibland undrar jag varför människorna skriver ansökningar överhuvudtaget. Visst, för att få jobb. Men jag tänker på innhållet, inte ändamålet. Vad innebär det att skriva en ansökan? Först och främst stylar man ju upp allting, här finslipas några svarta detaljer och sedan skönmålar man resten. Motiveringen är förstås extremt hög och hela ansökan ska verka som om man själv är den perfekta anställda. Men om alla vet om hela skrivprocessen, om alla har förmåga att dechiffrera produkten, varför ska man lägga då mycket möda på det? Kanske för att låtsas att man är del av den processen. Någon sorts norm i vårt samhälle. Alla är med, då måste du också. Jag ska väl foga mig nu och låtsas jag är perfekt för jobbet. Kanske lyckas jag inte bara övertyga mig själv, men arbetsgivaren också.

söndag 24 februari 2008

Det grönskar

Våren är äntligen här! Härligt att jag nu bor direkt vid Stadsparken. Då kan man njuta av solen och värme. Så idag blev det en 2 timmars promenad med min kompis Anja. Vi båda är riktigt stressade med examenstentor just nu och därför är det extrabra att kunna låta hjärnan få lite frisk luft.

Här kommer några vårtecken:



Clara-Zetkin-Park på en söndag i februari. Folk börjar ha picknickar..




Picknickar vid kanalen.. som sagt på en söndag i februari

" Überall regt sich Bildung und Streben,
Alles will sie mit Farben beleben;
Doch an Blumen fehlts im Revier,
Sie nimmt geputzte Menschen dafür..."

I Johannapark



"Jeden Morgen in meinem Garten
öffnen neue Blüten sich dem Tag.
Überall ein heimliches Erwarten,
das nun länger nicht mehr zögern mag (...)"


Krokusar.. nu är våren äntligen här! Hoppas den stannar..







lördag 23 februari 2008

Lördagsmiddag

Det blev inga lördagsgodis idag. Istället blev det värsta lyxmiddag tillsammans med min kollega Sabrina. Vi träffades kl 17, det blev en kort fika respektive taktikplanering. Vi gick alltså till delikatessavdelning på Karstadt varuhus och köpte fisk. Tjejen bakom disken tittade lite skumt på oss. (Ok, vi ser ju inte så överklass ut, men vem vet det!) Vi funderade rätt länge, eftersom vi var inte säkra än vad vi ville äta. Det blev fjällröding den här gången, den hade vi båda inte smakat än. Vi köpte alltså 2 stycken, plus goda ekologiska potatisar, örtsås, ekologiska citroner och färska örter. Rusade hem till mig och började laga mat som två galna tanter. Resultatet blev jättegod och vi var båda rätt nöjda med vår lilla middag. Kanske är det dags för en ansökan vid "Das perfekte Dinner", ett tv-programm där man ska bjuda 4 okända personer hemma hos sig och servera en perfekt middag. Vi har nämligen tränat rätt mycket nu, först med middag hemma hos henne och sedan blev det också deltagning vid "Corsa di cucina". En matmaraton där man fick laga middag för andra människor först, för att sedan åker till en annan (ny) deltagare för att få själv någonting. En väldigt spännande och intressant upplevelse som jag hoppas kommer göra en gång till innan jag lämnar universitetet på sommaren.

Jobb = CV = Kaos = ????

Varför är det så krångligt att skriva en ansökan på svenska?!? Inte att det skulle vara lättare på tyska. Nej, självklart inte. Men på svenska blir det skumt på något sätt. Inte fel, men jag är förvirrad. Ansökningar på tyska verkar mycket annorlunda och lite enklare. Då behöver man ju bara lista upp en massa saker. På svenska blir det som en kreativitetsäventyr. Allt måste stylas upp på ett visst sätt. Hmmm.. Och det återstår en hel massor frågor från mig som utlänning. Vad är t.ex. skillnaden mellan en meritförteckning och ett CV? Vad betyder personligt brev? Är det typ motiveringen eller någon personlig beskrivning? Arghhh, liknar en svensk meritförteckning det tyska cv:et eller ligger jag helt fel? Det känns om jag måste plugga en gång till. Jag vill ju bara ha ett jobb, det kan inte vara så svårt. Det blir nog lite extra google-sökning för att hitta några idéer.

torsdag 21 februari 2008

Och innan jag blir för ledsen och sentimental, lyssnar jag hellre på Maia Hirasawas underbara sång om Göteborg och tänker tillbaks till sommaren 2007, när vi åkte pariserhjulet på Liseberg, åt glass och sockervadd och besökte Älvsborgs Fästning.



Morgens und abends zu lesen

Der, den ich liebe
Hat mir gesagt
Daß er mich braucht.
Darum
Gebe ich auf mich acht
Sehe auf meinen Weg und
Fürchte mich vor jedem Regentropfen
Daß er mich erschlagen könnte.


{Bertolt Brecht}

Djup ensamhet! Inte ens chokladpudding och mina favoritkakor från Göteborgs Kex kan ändra det. Det är skumt, men jag längtar så grymt mycket efter någonting jag inte kan definiera. Mitt liv i framtiden kanske! Jag skäms verkligen för det, för att jag redan har det. Ett bra liv, kära kompisar, en familj som älskar mig, en annan som väntar på mig med varma armar och kyssar. Och ändå känns det så tomt idag!

Jag trodde att det skulle bli bättre när jag flyttat. Lämna den gamla lägenheten med den hemska och irriterande inneboende. Tjejen som trodde hon är så jätteviktig att alla måste lida när hon inte mår bra. Nu har jag flyttat till ett nytt rum i andra hand där jag ska bo till sommaren. Men jag har inte kommit fram än trots 3 nätter och 2 varma måltider. De två andra som bor här är riktigt trevliga och snälla mot mig. Försöka förklara allt för mig, men det känns inte rätt. Det här är bara en liten stopp på min resa till mitt eget liv.

Jag funderar om det är stressen som gör mig känna så här. På tisdag är det examenstenta i tyska. Jag är fortfarande rätt lugn, konstigt nog. I slutet av april måste magisteruppsatsen lämnas in. Särskilt den är som en tung vikt på själen. Rädslan att inte klara kommer upp då och då! Sedan när jag skriver, kommer känslan att den inte duger, att den inte är "vetenskaplig nog" för ett examensarbete. Kompisarna och kollegorna tröstar mig hela tiden. Enligt dem vet jag mer än någon annan om temat och jag pratar ju också jämt om det enligt tjejerna på jobbet. Men räcker det? Ibland frågar jag mig verkligen vad jag gjort i 6 år på universitet. Jag känner mig verkligen inte smartare än förut och ännu värre, jag vet inte riktigt än vad jag vill göra egentligen. Helst fortsätta plugga, utan tentorstress dock! Bara läsa en massa intressanta saker, gå på föreläsningar, njuta av en akademisk miljö och vara en liten besserwisser. Det blir nog mer pluggandet imorgon, även om jag inte vet vad jag ska läsa mera. Bara för säkerhetens skull. Och funderar om ordval, uttrycksmöjligheter och kanske kommer jag stryka blusen som jag kommer ha på mig. Bra att jag köpte rätt mycket chokladpudding. Den kommer jag behöva imorgon!

onsdag 20 februari 2008

Alles muss klein beginnen

En av mina favoritvissångare är Gerhard Schöne.



Jag kommer inte ihåg när jag sett honom live för första gången, men hans musik är bunden till mitt liv på ett speciellt sätt. Det var troligen hans barnvisor om Jule som aldrig tvättar sig, snorkråkan och Lucio och hans bil som jag hörde först. Visorna sjöng vi på dagis och hemma med mamma. Jag inbillar mig faktiskt att vi också åkte på en barnkonsert till Anhaltisches Theater i Dessau. Fast det kan också har varit i grundskolan. Senare som tonåring upptäckte jag Schöne igen. Den här gången hans lite mer poetiska sånger för vuxna. Hans melodier är underbara, oftast med gitarren som ackompanjemang. Texterna återspeglar en betydelsen av kärlek, medmänsklighet, värme och empati. Han berättar om människornas liv, om farmorn som vill vara ung igen och gunga på lekplatsen, om ungkarlen som inte passar in i sällskapet pga sin hårfärg.

Schöne skrev en låt efter han hört Astrid Lindgrens tal när hon fick fredspriset av den Tyska Bokhandeln 1978. Låten handlar om en mor som har en liten son. En dag har sonen varit busig och mamman tycker att han förtjänar stryk. Hon säger till honom att gå ut och letar efter en gren som hon kan slå honom med. Sonen lyder och går ut. Det tar lång tid innan han kommer tillbaks. När mamman frågar honom var han varit, berättar han att han sökt jättelång tid men kunde inte hitta någonting. Slutligen tog han en sten, som han tagit med. Sonen säger till mamman att hon kunde kasta stenen efter honom, istället för ge honom stryk. Och när han står där med stenen i sin lilla hand, förstår mamman plötsligt hur elak och hemsk hon varit med sin älskade son. Parabeln är lika fina i båda versioner tycker och visar hur viktigt det är att leva utan våld.

Själv hade jag lyssnat på hans musik på länge. Men i somras var min mamma på en av hans konserter. Först tillsammans med hennes kusins familj på barnkonserten och senare på kvällen på hans konsert för vuxna. Sedan dess spelas hans skivor väldigt ofta hemma hos oss och jag har också hittat min kärlek till hans musik igen. Nästa gång jag åker hem ska jag tar med mina gamla cd-skivor till Leipzig.
Även om kvalitén inte är den bästa, här kommer en liten smakprov.



Gerhard Schöne live i Dresden

tisdag 19 februari 2008

På återseende!

Det var för drygt en vecka sedan när jag skrev sista inläggen. Sedan dess har ändrats rätt mycket. Min Älskling har varit här för en hel vecka. 7 underbara dagar och nätter trots all stress. Han åkte i förgår tidigt på morgonen. Tågstationer är skumma platser tycker jag. De är skenheliga. Åt en sida är dem trevliga, bjuder på nya äventyr, lockar med intressanta resor och en öppen värld. Åt andra sidan drar dem människor isär, elakt tittande konduktörer visslar högt när man ska skiljas. Medan den ena börjar resa, stannar den andra olycklig på perrongen. Men jag är glad att min kärlek har kommit hem väl och är tacksam för den veckan vi hade tillsammans.

I fredags åkte vi till Rom. Vi gick direkt till Kapitolin och tittade ned på Forum. Vädret var bra, solen sken och det var mycket folk på platserna. Synd att vi bara stannade 2 dygn...

Nu är ni kanska lite förvirrad, eller? Hah, vad bra! Självklart åkte vi inte själva till Italien, även om det hade varit underbart. Just nu finns det en underbar utställning här i Leipzig som heter "Rom CCCXII". Den befinner sig i en gammal gasklocka och visar en panoramatavla av den antika staden Rom på året 312. Bilden är verkligen målad, scannat in och sedan skrivit ut på tyg. Ett fantastiskt multimedialt upplevelse. Här får ni kanske en lite idé hur utställningen ser ut. Tyvärr bara på tyska, men bilderna kan ju också betraktas utom språkkunskaper.

söndag 10 februari 2008

Dans i fängelset

På tv visas en dokumentär om Asien. De visar bl.a. sydkoreanska turister i Nordkorea på en typ "charterresa". Helt otroligt hur de agerar med varandra. Men temat som var som mest intressant för mig var en reportage om ett fängelse på Filippinerna. Tills sommaren 2007 var det ett typiskt fängelse, för många intagna, droger, våld, rädsla. För 6 månader sedan började direktören att introducera en rehabiliteringsmetod. De började dansa på fängelset och publicerade sina video på Youtube. Nu tränar de nya danser, uppträder på dansfestivaler och blir danssuperstars. Även situationen i fängelset har förändrats, intagnas hälsa har blivit bättre, drogproblemer har minskat och generellt verkar det betydligt fridfullare än förut. De verkar nöjda iaf med sitt projekt och visar det för hela världen.

Här finns en artikel från The Herald Tribune.
"This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath [...]"

{regina spektor: "on the radio"}

I know there will be snow..

Sitter här och tycker livet är trist. Bara tristess så långt man ser. Det är mörkt, människorna i lägenheten går på nerverna med sitt sätt att leva, stressen vinkar glatt i min riktning.



Nej, jag skulle hellre vara här: på väg till Bolzano/Bozen med tåget från Verona där man plötsligt kan se Alperna som öppnar vägen till en annan värld. De står där som en mur från en annan tid. Stora berg som ändå har så mycket liv i sig.



Eller vid Sveriges västkust där himlen är så blå och luften smakar salt. Jag vill ta promenader vid stranden, känner sanden under fötterna och vinden som blåser genom mitt hår.


Eller på Östra Ågatan i Uppsala där man kan njuta av solen på en vinterdag och se studenterna rusa förbi på sina urgamla cyklar och vi går hand i hand mot Stadsparken, upp till slottet och sätta oss på vår bänk..


Nej, jag vill verkligen inte sitta här och tycka synd om mig. Bra att en del av Uppsala kommer vara här om drygt 4 timmar och då kommer söndagsmelancholin vara över. Jag lovar!

fredag 8 februari 2008

Framtiden

Idag träffade jag min kära kompis Claudia på universitetet och hon rövade bort mig från böckerna. Det blev en lång fika och mina kollegor saknade mig redan lite. Det som är så intressant med oss DaF-studenter är att vi nästan alla har livskamrater utomlands. (Säger det någonting om tyska män?!?) Claudias pojkvän bor i Barcelona. (Det roligaste är att han pratar katalanska med mig och jag svarar på italienska och vi förstår varandra..)De har varit ihop för många många år och verkar trivas bra som det är nu. Ändå hämtar framtiden oss.. Jag kommer få ut min examen till sommaren, Claudia håller precis på att skriva sin sista uppsats om spanska blogg. Vuxenlivet kommer med stora steg och vi kan bara blunda och gå framåt. Snart måste vi bestämma oss. Universitet skickar ut oss och vi ska klara oss. Jag kommer flytta till Sverige till min Älskling, vi pusslar ihop möbler, böcker,livet helt enkelt. Inte mindre två olika sätt att diska. Nu är jag inte rädd att emigrera härifrån, jag pratar svenska, har redan bott där och trivs där. Men ändå finns några tvivlar kvar. Claudia ville diskutera medborgarskap. För henne blir det ju samma situation. Hon kommer troligen flytta till Spanien och någon gång kommer Migrationsverket frågar. Vem är jag? Vad är det som gör mig till en tyska? Är det verkligen viktigt att ha ett tyskt pass eller är det inget problem överhuvudtaget att byta passet. Som man byter skor eller tröja. Vi undrade mycket idag, för egentligen känns det inte så viktigt för mig. Men jag vet att det inte kommer bli enkelt. Man lämnar ju en del av sitt identitet. Däremot jag kan också vara väldigt objektiv. Om livsmedelpunkt finns i ett land, där man betalar skatt, lever, trivs, då vill man ju också ha rätt att kunna bestämma över politiken, ta ansvar, delta i folkets demokrati. Jag vill inte ignorera det bara för att jag hängar kvar i livets sentimentalitet. Livet går vidare, framtiden väntar med spännande överraskningar. Ingenting att vara rädd om. Bara blunda och gå vidare. Steg för steg med säkerheten att det finns någon som väntar.

torsdag 7 februari 2008

Vad människor och möss behöver..

Det har ju pratats mycket om berättelser och olika böcker som behandlar precis det temat. Bodil skrev ju en hel del om Boccaccios "Decamerone" och senast om den mindre kända "Pentamerone" av Giambattista Basile. Att berätta är essentiellt för det mänskliga livet. Idag stötte jag på en liten bok som berättar oss om viktigheten av sagor och fantasin. Boken publicerades av Leo Lionni som föddes 1910 i Holland. Han pluggade ekonomi i Italien och flydde 1939 från nazisterna till USA. Här finns en lista med hans mest kända böcker som översattes till många språk.

Boken jag hittade idag heter "Frederick" och utkom 1967.




Frederick är en liten mus som lever med sina kompisar. Som alla smågnagare går de i ide och därför är det viktigt att de samlar nötter, frukter och annat mat innan vintern börjar. Alla är jätteduktiga förutom Frederick som sitter och blundar helt tyst. När hans muskompisarna frågar vad han håller på med, svarar han att han bara samlar solstrålar och färgena inför vintern. Snitsnack tänker de andra mössen, han är bara lat och har ingen lust att hjälpa till. När kylen kommer har de ett stort matförråd under stenarna där de övervintrar. Men även det tar slut och dagarna blir kallare och tristare under de stora stenarna. Ingen vill prata längre med varandra. Men plötsligt kommer någon ihåg Fredericks hemliga förråd och frågar honom blygt. "Blunda", säger Frederick. Han klättrar på en sten och berättar genast om ljuset och solstrålarna. Han trollar tillbaks värmen i mössens hjärta med en gång. "Och vad är med färgerna?" frågar mössen ivrigt. De blundar igen och Frederick berättar vidare om blåklinter, röda kornvallmor på gula åkrar och gröna bladen på hallonbuskar. Frederick blir en liten poet i mitten den gråa vintern som få försvinna ledsenheten och tristess. Berättelserna förvandlas i en trolldryck som hjälper mössen att kommer över den långa kalla vintern tills de får gå ut i solen igen. Fantasin och minnen räddar mössen för den säkra döden och Frederick har bevisat hur viktiga sagorna är för livet, lika mycket som mat och dryck.

Bella



idag kom jag ihåg hur min utbildning på universitetet började för5 år sedan. lorenzo jovanottis "bella" var första sången vi lyssnade på tillsammans med en professor. sången är fortfarande en av mina favoritlåter och jag gillar hur han beskriver sin vackra kärlek. "bella [...] come una finestra che mi illumina il cuscino, come la mia nonna in una foto da ragazza..", "lik ett fönster som låter ljuset skina på min kudde, vacker som min mormor på en ungdomsbild.."

tisdag 5 februari 2008

Mein Liebster

Att lära sig skriva i ett annat språk är ju en av de processerna som är de svåraste. Kanske inte i början när man träna mycket i språkkursen att skriva olika små texter, dvs. beskrivningar, små berättelser, korta brev, meddelande osv. Men när man kommer till en högre nivå blir det plötsligt en katastrof. En sak som jag har stora problem med är att skriva officiella brev på svenska. Inte att jag gillar författa sådana brev på tyska, men då har jag i alla fall någon sort kulturell känsla för hela stilen. På svenska blir det alltid en balansgång mellan osäkerhet och blygsel. Antingen blir det ett högstiliserat brev i tysk stil som troligen alla svenska skratta åt eller en informell anteckning som ingen vill ta hänsyn till.

Det börjar redan med första raden. "Sehr geehrte Damen und Herren" skulle jag skriva till en okänd tysk mottagare eller "Liebe(r).." om det en person jag känner väl. Och på svenska? Tyska själen i mig funderar. Ordboken blir sista hjälp. "Kära..." står det. Hmmm, nu låter jag dock som en person från 1800-talet. "Mina damar och herrar" då? Nej, inte det heller. Det är ju inget tal vid Nobelmiddagen. Det blir ett enkelt "Hej!" och tyskan i mig värjer sig med händer och fötter. Nej, du kan ju inte bara skriva "hallo" till hyresvärden eller någon professor. I förtvivlan frågar jag en modermålstalare. Jag rekommenderas att skriva "Bästa ....", men hoppsan, det låter ju också fel för en tysk. "Mein Bester..." - det låter dock så himla ironiskt. Nu kommer ju mottagaren att inte ta mitt brev på allvar. Hmmm.. då blir väl ett simpel "Hej!" istället och själen får nöja sig med lite informalitet. Vad bra att brevet kan slutas med "Vänliga hälsningar".. "mit freundlichen Grüßen".. får bara inte glömma att sätta de två små brickor över a.

måndag 4 februari 2008


. det var en gång.. 1983 satt jag i min barnvagn i mina morföräldrars trädgård. livet var redan fullt med spännande saker att upptäcka, bilderböcker med kaniner på var min favoritliteratur och jag älskade morötter. då klädde jag mig fortfarande med hatt, det gör jag nu inte längre, men vem visste det då.

nu 25 år senare har jag köpt kläderna för min allra första jobbintervju som jag kommer ha i början av mars. det känns jättespännande, men ändå hemskt. studentlivet slutar om några månader, "vuxenlivet" börjar, kaninböckerna har inte lämnat mig helt, det finns fortfarande massa bilderböcker i bokhyllan. och jag tycker fortfarande om morötter.. så kanske är det bara hattmoden som har förändrats lite och det finns egentligen ingen anledning att oroa sig för framtiden.